Höga matpriser? Svensk Dagligvaruhandel vill lösa det genom – ännu högre vinster
Karin Brynell, vd för branschorganisationen Svensk Dagligvaruhandel, påstår att en sänkning av arbetsgivaravgifterna för unga skulle gynna både matpriserna och de unga anställda. Det låter förstås lockande – lägre skatter för butikerna och samtidigt billigare mat. Men påståendet vilar på en paradoxal logik. I praktiken innebär Brynells resonemang att matjättarnas vinster först måste öka för att matpriserna eventuellt ska sjunka. Med andra ord: för att du som konsument ska få billigare mjölk och bröd måste butiksägarna få behålla mer pengar i kassan. Är det rimligt att tro att högre företagsvinster magiskt ska sippra ner till lägre priser för kunderna?
Låt oss granska vad som hände när arbetsgivaravgifterna faktiskt sänktes. Under perioden 2021–2023 införde regeringen en tillfällig rabatt på arbetsgivaravgiften för unga (19–23 år), från den normala nivån 31,42 % till 19,73 %. Detta innebar betydligt lägre personalkostnader för många matbutiker. Gynnades konsumenterna av detta? Tvärtom skenade matprisinflationen under samma period. I februari 2023 nådde livsmedelspriserna sin historiska topp med en årstakt på cirka 20,95 % – den högsta noteringen på decennier. Att kostnaderna för butikerna sänktes via skatterabatter hindrade uppenbarligen inte priserna från att rusa.
Samtidigt som konsumenterna fick allt tunnare plånböcker ökade vinsterna hos de stora dagligvarukedjorna. ICA Gruppen – marknadsledaren – förbättrade sitt rörelseresultat med nästan 10 % till 6,5 miljarder kronor år 2022 (från ca 5,9 miljarder 2021). Axfood (Willys, Hemköp m.fl.) visade en liknande trend med en rörelsevinst på 3,1 miljarder kronor 2022, upp från 2,7 miljarder 2021. Dessa vinstökningar drevs till stor del av de högre priserna i butikerna – inflationen fyllde på bolagens kassor. Samtidigt visar statistik från SCB att försäljningsvolymen av livsmedel föll med 2,9 % under 2022. Konsumenterna köpte alltså mindre mängd mat, trots att de betalade mer pengar. Matkedjorna tjänade mer per såld vara, medan många hushåll tvingades dra ner på sina inköp.
Inte ens myndigheterna kunde undgå att höja ögonbrynen. Sveriges konkurrensmyndighet, Konkurrensverket, uttryckte 2023 oro över att konkurrensen i livsmedelssektorn fungerar dåligt och att dagligvaruhandelns priser ökat mer än leverantörskostnaderna, vilket indikerar att handlarna passat på att öka sina marginaler. Myndigheten noterade att branschen kännetecknas av få dominerande aktörer och höga påslag. Faktum är att dagligvarukedjornas bruttovinstmarginaler inte minskade under perioden av kraftiga prisökningar – snarare försvarades eller ökades de. Med andra ord behöll kedjorna kostnadsbesparingarna (som sänkta skatter) själva istället för att ge rabatt åt kunderna.
Det finns en uppenbar motsägelse i Brynells påstående. Å ena sidan slår matjättarna rekordvinster, å andra sidan sägs höga vinster vara lösningen för att sänka priserna. Om branschorganisationens logik stämde skulle vi redan ha sett någon lättnad för konsumenterna under de år när arbetsgivaravgifterna faktiskt var sänkta. Men verkligheten visar motsatsen – konsumentpriserna skenade trots företagens skattelättnader. Varför skulle det bli annorlunda denna gång? Det är svårt att undgå misstanken att förslaget främst handlar om att ytterligare stärka företagens lönsamhet, inte om omtanke för kundernas ekonomi.
Internationella jämförelser ger ytterligare perspektiv. I Kanada har debatten om “greedflation” – att företag passat på att öka sina vinster under inflationen – gått het. De största kanadensiska matkedjorna gjorde rekordvinster under 2022, med samlad vinst på nära 6 miljarder kanadensiska dollar, att jämföra med cirka 2,4 miljarder före pandemin. Detta är en ökning med över 100 % på bara några år, samtidigt som matpriserna där liksom här rusade. Mönstret känns igen: när kostnader i ekonomin ökar, passar dominerande detaljhandelsaktörer ofta på att höja sina priser mer än nödvändigt och fylla på sina marginaler. Höga inflationsperioder tenderar att sammanfalla med att detaljhandeln ökar sina vinster, snarare än att de “håller igen” av altruism. Brynells implicit föreslagna förtroende för att företagen frivilligt skulle skära i sina marginaler om de får en skattesänkning saknar stöd i såväl svensk som internationell erfarenhet.
Här kommer vi till de strukturella faktorerna. Den svenska dagligvarumarknaden domineras av ett fåtal aktörer – i praktiken tre stora kedjor – vilket Konkurrensverket påpekat bidrar till svag prispress. I en miljö med begränsad konkurrens är det naivt att tro att företag automatiskt ska sänka sina priser när deras kostnader minskar. Snarare ser vi en ”raket-och-fjäder”-effekt: priserna höjs som en raket när kostnader ökar, men sänks som en fjäder (dvs. knappt alls) när kostnaderna faller. Matjättarna har både makten och incitamentet att behålla mellanskillnaden. Deras prissättningsstrategi styrs av vad marknaden tål och vad konkurrenterna gör, inte av välvilja. Sänkta arbetsgivaravgifter skulle helt enkelt bli ännu en kostnadsbesparing som landar i bolagens resultatrapporter, inte i form av lägre matpriser i butikshyllan.
Det är tydligt att sänkta arbetsgivaravgifter inte användes för att sänka matpriserna – de användes för att stärka företagens vinster. Brynells påstående att skattesänkningar för butikskedjorna mirakulöst skulle gynna konsumenterna håller inte för en verklighetscheck. Vi har redan testat den medicinen: patienten (konsumenten) fick ingen lindring, men läkaren (handeln) blev rikare. Kanske vore Brynells nästa ironiska lösning att öka företagens vinster ännu mer och hoppas på ett under? Tyvärr fungerar inte marknaden så. Istället för att lita på att välgödda oligopol ska rädda oss från höga matpriser borde fokus ligga på att öka konkurrensen och insynen. Först då kan konsumenterna på riktigt få skörda frukterna av lägre kostnader i livsmedelskedjan – i form av rimligare priser vid kassan, inte bara högre aktieutdelningar hos matjättarna.
